Ivf: Det är nåt visst med vasst
Jag är inte spruträdd, det är inte det. Men varje kväll sitter jag där med nålen i handen, tumme och pekfinger nyper om huden strax under naveln; jag tvekar. Det gör inte särskilt ont när nålen först gör en liten fördjupning, sedan tränger genom huden och sjunker in. Ibland kommer smärtan när jag tryckt in vätskan, ibland uteblir den. Jag drar ut nålen igen, sätter på plasthylsan, kastar. Noterar rodnaden, den som blir blåmärken när dagarna går.
Och hoppas att det har någon mening.
Medan du finns 
Det är verkligen det som är frågan, är det någon mening… Precis som du hoppas jag det!
Kram
Jag tycker du är jätte modig, både för att du tar sprutorna, för att du vågar hoppas och för att du skriver!
Tack!
Vi får hoppas att det har en mening!
Kram