Barnlöshet: Hoppas på något
”Jag blev inte tonårsmamma” tänkte jag lite lättat den dag jag fyllde 20.
Som om det varit någon risk. Jag hade ju knappt utsatt mig för möjligheten. Varken före eller efter tonårens slut slarvade jag – man hade ju fått lära sig i skolan om risken att bli gravid (och nåt om könssjukdomar, som kunde göra en steril, men att det var inte den stora risken med samlagsslarv framgick tydligt).
Men – det kom en möjlighet, det kom en människa som jag sa ”Blir jag gravid behåller vi det” till i början – så att han skulle veta. Men vi slarvade (tyvärr) inte.
Sedan dröjde det en stund innan vi pratade om barn. Han ville adoptera direkt, jag tyckte att det verkade krångligt. Jag sa det till en kompis som sa ”Adoptera, men vill ni inte att barnen ska se ut som er?” och jag blev förvånad, tyckte inte det var viktigt, konstig fråga.
Och nu är vi här. Med Ullaredslånga adoptionsköer. Så vi lägger oss i läkarens händer under tiden, hoppas att konstgjordheten inte ställer till konstgjordheter i långa loppet. Hoppas att vi inte ska råka ut för något som gör att adoptionen uteblir. Hoppas på något.
Medan du finns 
Jag tror nog att jag tänkt så också! Min syster var den slarviga och fick ett barn som snart är vuxet, själv skötte jag mig alldeles för exemplariskt… När föredettan drog för tio år sedan sa många ”vilken tur att ni inte fick barn”. Nu känns det inte alls som tur. Ett av alla ”tänk om” som dyker upp ibland är ”tänk om jag hade haft ett barn från det förhållandet”. Fullständigt idiotiskt egentligen, vi var unga och pratade inte ens om barn, det låg ju långt in i framtiden.
Efter att ha stått i den superlånga landstingskön till IVF, är det snart dags för den superlånga adoptionskön som måste föregås av en superlång kö till stadshuset. Kanske blir det även en superlång ÄD-kö. Tiden går och väntar gör vi hela tiden.
Kram
Åh, precis så har jag tänkt också! Fast med ett ex då, som jag är glad att jag inte har kvar. Många Tänk om… blir det. Men nu är det ju som det är. Jag försöker tänka så. Inte ångra det jag aldrig gjorde.
Ja, nu är det som det är. Vi får se framåt!