Gravid: Varför det är viktigt

Hedda skriver alltid klokt. Nu har jag fastnat för det här inlägget, om varför vissa saker blir viktigare för oss än andra (sammanfattningsvis: för att vi investerat en massa i dem). Jag har läst det förr, inom socialpsykologi, men inte förrän nu trillade bitarna på plats.

Jag är väldigt glad att jag blev gravid och att det ser ut att bli ett barn.

Glädjen över barnet och att det trots allt kanske går lite fort nu på slutet av barnlängtan  (jämfört med internationell adoption) är en sak, framför allt att jag vet exakt hur lång tid det tar. Det är ju lätt och logiskt att förstå varför jag är glad över det.

Men jag har aldrig längtat efter att vara gravid, jag har inte känt någon bebislängtan utan en barnlängtan, och jag har hellre aldrig varit mer fäst vid tanken på ett biologiskt barn än ett adopterat. Därmed inte sagt att det är helt okej att vara gravid, särskilt den här snälla graviditeten jag haft hittills, därmed inte sagt att jag inte kommer att älska att ha en bebis, därmed inte sagt att det inte ska bli lite spännande att se vilket monster jag och maken lyckats skapa. Bara så jag får det sagt. Och jag känner mig lyckligt lottad som får uppleva det, att jag haft chansen att det varit lönt att försöka bli gravid.

Ändå har det känts viktigt för mig att vi skulle lyckas med ivf. Vi bestämde oss tidigt att bara ivf:a så länge det inte försenade en adoption som kändes bra för oss, så det har inte varit något slöseri med tid.

Men det har kostat på ändå. Jag har varit förfärligt ledsen. Jag har mått skit. Jag har fått skit på jobbet av min chef som inte alls kunde hantera det här på ett professionellt eller mänskligt sätt (tycker jag). Det har kostat en massa pengar. Det har kostat en massa hälsa, både i form av hormoner och minskad träning för jag varit så försiktig under alla försök och liksom tappat rytmen. Det har kostat en massa år när jag kunde haft betydligt roligare, helt enkelt, för de pengarna. Typ. Jag har känslan av att de flesta gett upp många försök före oss, kanske hade det varit klokare.

Så, jag har ju sagt det tidigare, jag längtar både efter adopterat och biologiskt barn, lika mycket. Jag har kämpat för båda. Jag har fortfarande chansen att adoptera. Mest av allt kvittar det.

Men en av anledningarna att jag är så glad över min graviditet är att jag har kämpat oerhört mycket för den och att det har lönat sig.

Jag avslutar med en stor kram till er som kämpat lika mycket, eller mer, där det inte ännu lönat sig.

Och jag vet att jag bara är nästan där.

Ivf: RD 10 – ”… eller alldeles underbar”

Okej, inget blod. Ännu. Inga andra symptom, om inte irriterade slemhinnor och många, långa, förvirrade drömmar varenda natt hela veckan räknas (nej, det fanns inte på med 1177.se).

Det här betyder att jag …

… å ena sidan tycker att blodet jävlas som kommer så sent – varför dra ut på lidanet?

… å andra sidan fortfarande hoppas.

… å andra sidans ena sida redan är på väg mot gynakuten för ännu ett MA (missed abortion, missfall man inte märkt), undrar om jag ska våga ta zytotek igen efter att jag blev så svullen i halsen sist, har ångest för att allt drar ut på tiden till ingen nytta.

… å andra sidans andra sida redan har varit på ultraljud och sett hjärtljud, på ultraljud vecka 12, vågat köpa något litet gulligt plagg, barnet har kommit och familjerätten är hemma hos oss och sitter i vår gigantiska skinande vita stora soffa i vårt ljusa, frächa hem och jag ler Mama-leende med vårt harmoniska barn ( – Javisst!- ) i knät och vi undrar (och nu är det allvar igen) om barnet kommer att få ett storasyskon, småsyskon eller om det blir konstigt om vi adopterar ett barn som är lika gammalt.

Ivf: RD 8 – hela listan

Jag googlar lite på symptom som man kan känna i vecka fyra, som alltså är min vecka om det är någon graviditet. Typ inga, får jag fram hos 1177.se. Jag tycker det är skumt, för övrigt, att vecka ett och två inte finns – alternativt så är alla med normal ägglossning gravida ca två veckor/månad, teoretiskt sett.

Här kommer ändå en samling av sådant jag tycker är annorlunda med min kropp just nu, som jag känner igen från förra graviditeten, typ.

Större bröst: NJA (önsketänkande, tror jag, eller rest från hormonbehandlingen)

Muffintop på vanliga brallor: JA (sist var den ju med från början, som en misstänkt överstimulering, nu kom den plötsligt)

Frånvaro av blod: JA

Trött: NJA

Tycker det känns lönt att köpa vettigt gravtest redan: NEJ

Gravtest: N/A

Konstigt humör: NEJ

Så, färdigspekulerad för i dag. Hoppet är det sista som överger den som väldigt gärna vill ha barn.

Ivf: RD 7

Jag skulle aldrig börjat med en RD-rubrik. Jag blir besatt nu. Jämför datum, tittar papper. Förra gången (som inte riktigt kan jämföras med den här, eftersom vi inte fick tillbaka en blastocyst då), kom blodet i motsvarande morse. Det var så lite att jag lika gärna kunnat missa det, en liten levrad strimma, en knapp lillfingernagel lång. Det var början till slutet.

Jag ber till Gud (nej, jag brukar inte det) och hoppas.

(Inlägget om blodet, som också handlar om hur det är att vänta på resultatet av en ivf, hittar du här)

Ivf: Spritfest

Nej, jag har såklart ingen spritfest. Men det är besvärligt det här, med att inte dricka alkohol i en kultur som är så ifrågasättande. Kan man inte bara få säga nej?

Jag har fejkdruckit vinglas, bett om mineralvatten förklätt till gin och tonic, tagit bilen ett kvarter.

Under de här två veckorna undviker jag helst alkoholmidddagar för ett ”Är du gravid eller?” skulle vara så tröttsamt – är man verkligen gravid är det ju mer okej.

Och då lever jag inget spritigt liv. Varför ska det vara så svårt? Det är som att ha linne och ett marsvin under varje armåla att inte dricka, det anses knappt okej. Om man inte deklarerar att jag är muslim, gravid, absolutist, bilist, förstås. Vad hände med nejist?

Ivf: RD 5

Det här är en populär typ av rubrik i ruvartider på ivf-bloggar, alltså ruvardag vilken det nu är.

Jag har inte använt den förut. Hittills har det varit före blodet och efter blodet alla gånger utom en, annars har jag inte märkt av ruvandet så mycket. Och ännu så länge är det före blodet i god tid, nästa vecka någonstans börjar paniken för blod.

När jag blev gravid tror jag faktiskt att brösten blev lite större. Men jag märkte knappt av graviditeten, den var så fin och försiktig, först när den lämnat kroppen kände jag ”så, nu är allt som vanligt”.

Kanske blir det aldrig bättre än så här igen (vad graviditet anbelangar), en vanlig dag med hoppet kvar.

Ivf: Varning! Spekulation

OK. Jag brukar undvika att spekulera. Det gör ingen glad utan kan göra skada. Men ändå: jag tänker spekulera om ivf och stress. Så  sluta läsa nu, allihop, spekulationer bör man ignorera.

 

 

 

Här kommer den ändå: jag har ju haft stress privat, och stress på jobbet. Nu har jag väldigt lite stress överlag. I våras var det helt okej.

Jag har ju bytt mediciner mellan landstinget och kliniken, men det är markant: med mindre stress har resultaten blivit bättre. Fler ägg, fler befruktade, en graviditet.

”Jamen, folk blir ju gravida i krig”. Ja det blir de. Men blir lika många det?

(Mycket) stress är inte bra för något. Varför skulle det kvitta just när det gäller chansen att bli gravid? Jag VET ju att alla undersökningar säger att det är just så, men jag är skeptisk.

 

Sånt tänker jag på medan jag väntar och undrar hur det går.

Ivf: Hurra!

Min spaning var korrekt.

I bilen dit funderade vi på om blaston går och frysa.

Vi frågade aldrig.

Aldrig har vi fått så många befruktade ägg, och hade vi frusit och satt in dem i fredags hade det blivit en liten islåda, nästan.

Ett enda var kvar. Men det var helt fantastiskt otroligt fint, eller hur läkaren nu uttryckte det. Helt ickeläkarspråkigt, helt begripligt.

Det var vackert att titta på, helt runt med en prick i.

Monster – bändar-verktyget var lika obehagligt som vanligt, men det var snabbt över.

I landstingets papper stod det: ”Nu återstår bara att vänta” vilket var en formulering jag aldrig gillade.

Kanske för att jag inte gillar att vänta.

Barnlöshet: Låt barnen komma till mig

Du fattas mig nu har skrivit ett inlägg om att inleda en adoptionsprocess medan man håller på med ivf, att det är komplext. Det fick igång tankarna så jag gör det också.

Jag hade en extremt eländig tid i livet när jag upptäckte att jag inte kunde bli gravid. Det hade blivit lite, lite bättre när det äntligen var dags att göra ivf för första gången. Jag trodde att det fanns lite kosmisk rättvisa, lite loose some, win some. Men det blev loose, loose. Jag hade levt så mycket på hoppet att jag blev helt förstörd och blev sjukskriven i några veckor, vilket följdes av semester och tid att fundera.

Vi hade funderat på adoption i samband med att vi pratade om barn. Jag tryckte hårdast på att jag ändå ville försöka själva först, det verkade enklare och billigare (Ha, ha, ha! Enklare! Och billigare – lite kanske…).

Redan när vi blev remitterade till RMC (reproduktionsmedicinskt centrum) började vi läsa på om adoption. Man skulle vara gift, och man skulle ha kötid. Vi gifte oss så snart vi kunde, efter några veckor, men väntade med att ställa oss i kö ”eftersom vi ändå skulle bli gravida”.

Vi ställde oss i stället i kö precis efter nyår (slapp ett års köavgift för en månad) och började gå kursen så fort det gick. Under tiden misslyckades vi med ivf, gång efter annan. Till hösten började utredningen och vi gjorde ett uppehåll med ivf, för att inte behöva bli intervjuade mitt i berg- och dalbanan. Vi gick med i kyrkan (jag har aldrig varit det eftersom mina föräldrar inte var det när jag föddes) för att samla någon slags pluspoäng – vi lever trots allt i en kristen anda.

Sedan fortsatte vi, fick betala själv hos landstinget för att sätta tillbaka embryon, och valde att fortsätta privat ”för det såg ju så bra ut”. Under den här tiden gick jag också hos en fantastisk kurator hos RMC. Hon sa inte så mycket, jag bluddrade desto mer. Jag kan egentligen inte nog trycka på vad just den hjälpen betydde för mig, någon som verkligen kunde det här med barnlöshet. När hon en dag sa att ”vi kanske inte behöver ses mer, men jag finns här om du behöver” så kändes det precis så.

Vi blev gravida, men redan vid första ultraljudet såg det rätt illa ut och jag hann egentligen bara vara riktigt glad i några dagar efter plusset. Medan vi väntade på att missfallet skulle sätta igång (alltså den förmiddagen) gjorde vi en ordentlig genomgång på länder, kötider, vår situation. Ja, lite som tröst. Fick några konkreta länder, som gravida har arbetsnamn: Nigeria och Taiwan.

Missfallet, oerhört mycket psykisk och negativ smärta, fick mig att bli helt osugen på en graviditet. Jag tror vi hade slutat här, om vi inte redan betalat. Plötsligt känns en graviditet inte viktigt längre. Det borde ju vara tvärtom, tycker man, men inte för mig.

Nu är det två försök senare. Ett försök till finns i frysen (jag har svårt att lämna något där).

En graviditet och ett nyfött barn känns overkligt för mig. Jag har aldrig velat vara gravid, jag har alltid tyckt att småbarn är lite meningslösa före tre års ålder (så gammalt var det första barn jag som vuxen fick en riktigt nära relation till).

Jag har sett barnbesked flera gången, den oändliga lyckan, jag har många nära vänner som adopterat, haft nära vänner som är adopterade. När jag drömmer om barn drömmer jag om överlämningar på kontor, när jag tänker handlar det om hur vi är hemma och föräldralediga och pratar över under mellan, katt hund djur, känner och pratar om kallt kladdigt strävt.

Och jag ser små armar som sträcks upp mot mig och säger ”mamma”. Men de har ingen färg, de är bara armar, ansiktet är bara ett leende.

En tvillinggraviditet skulle innebära någon slags sorg, för då kommer vi sannolikt inte vilja eller kunna adoptera ett syskon. En adoption kommer å andra sidan också föra med sig en liten, liten förhoppning om att naturen överraskar oss trots allt. Vi har velat så mycket så länge.

Jag tänker att hjärtat är stort; att alla drömmar finns där, att det är oövervinnerligt och redo för allt, att jag är som Jesus: Låt barnen komma till mig.

Livet: Olika

Jag funderar mycket på hur embyona har det i sin petriskål.

Det gör inte maken, vilket jag är avundsjuk på. Och han tycker jag är lite tröttsam som yttrar mina undringar högt. Så jag yttrar bara några av gångerna jag funderar på det.

Vi hanterar detta helt olika, han och jag, men jag har kommit fram till att det inte gör något.  Det är bara något att acceptera och respektera, för vi är alltid där för varandra.