Barnlöshet: Att vara rationell eller bara ledsen
Jag fick en kommentar av signaturen Lilla Gumman. Som undrade vad man gör när världen rasat och ens embryo inte överlevt frysen och sambon går från finklädd till förtvivlan.
Det finns inget känslomässigt bra svar på den frågan. Men det finns ett rationellt svar.
Så här gör man (när det värsta gått över): man gifter sig omedelbums och ställer sig i adoptionskö. Många länder har som regel att man ska ha varit gift 2-5 år. Kötiden i Sverige till de flesta länder är två år, ungefär så lång tid som det tar att göra en massa ivf:er. Maxåldern för medgivande är 42.
Jag kan inte siffran exakt, men om jag förstått det rätt lyckas cirka 60 procent få ett barn efter ivf (fler blir gravida, men missfall är vanligt).
Tillhör man de där 40 procenten som vi nog gör är det extremt skönt att veta att när vi säger tack och hej till kliniken så kan vi gå direkt till nästa steg, slippa vänta två extra år. Är man lite äldre är det kanske till och med hade varit för sent att ställa sig i kö nu.
Att ställa sig i adoptionskö betyder ingenting alls. Man köper bara tid. Och fick man ett biologiskt barn gick ju pengarna (tyvärr kostar det ju några tusen) till någon som behövde det (eller så är det bra om man vill ha syskon).
Att gifta sig är gratis och går fort – kolla med kommunen. Sedan kan man ta kyrkan och partyt och allt en annan gång. Trist men sant. Vi beställde ringar på måndagen och hann faktiskt få dem till lördag.
Vi ställde oss i kö och gifte oss direkt när vi misslyckats första gången. För mig har det varit en stor tröst i misslyckadeträsket.
Sedan, efter steg ett och två, kan man fundera på om man vill adoptera. Gå den obligatoriska adoptionskursen kanske.
För oss var det enkelt – vi visste från början att vi gärna skulle adoptera. Och är man rasist ska man såklart skippa det här steget helt och hållet, men vill man gärna bli förälder finns det ingen anledning att bara hoppas – agera i stället!
Medan du finns 
Åh, tack för allt du skrev. Vi har funderat på adoption, vi är absolut inga rasister. Men vi trodde att det skulle gå bra med IVF, har det gjort för alla jag pratat med. Men nu är det ju som det är. Att höra dina råd kändes på något sätt jätteskönt. Verkligen stort TACK för ditt svar. =)
Oh, jag trodde såklart inte att ni var rasister! Det var mer ett tillägg i största allmänhet – att adoption inte passar för alla. Och jag vet, vi trodde också att det skulle gå bra med ivf. Statistiskt ska det ju det. Och det kanske GÅR bra, det vet ni ju inte. För mig personligen är det skönt att ha en plan b – eller en alternativ plan a kanske är ett bättre ord – dessutom en konkret sådan där man kan läsa på, gå kurs, faktiskt själv göra något åt situationen. Stort varmt lycka till! Berätta gärna hur det går.
Klar och tydlig handlingsplan! Jag trodde nog också på IVF, kanske mer än jag vågat erkänna. Men nu är det ju som det är. Adoptionssamtalet blev uppskjutet en vecka idag, ska betala in till AC snarast och försöka få sambon att bli rask och rationell när det kommer till giftermål.
Kram
Man gör ju det. Det KAN ju bara inte vara så eländigt att man BÅDE ska tillhöra de som måste gå till sjukhuset och som DESSUTOM tillhöra de som inte lyckas där. Trodde jag. Som alla andra.
Du har så rätt så. Vi ställde oss i adoptionskö 1,5 år innan beskedet om infertilitet. Trodde sedan inte vi skulle behöva adoptera eftersom jag blev gravid. Men sen när missfallet kom var det en stor tröst att ha den där köplatsen, för att inte tala om när vi fick infertilitetsbeskedet. Hur kunde jag ha varit så klok att jag ställde oss i kö innan allt det där hände! men det var jag tydligen! Bara att veta att möjligheten finns, tar bort lite av pressen, tror jag. Man har inget att förlora, förutom några tusenlappar, vilket är lite i det stora hela.
Precis så. Jag läste på i ren förtvivlan när vi startade processen. Och insåg att det fanns saker att göra – även om jag inte trodde jag skulle få glädje av det. Men nu är jag glad för det.